En rullande konstutställning

Vi har inte hunnit vara ute på så många äventyr ännu, men de få gånger det har blivit av, så slår motviljan att sätta punkt för resan till några mil före hemmet. Det är ungefär samma syndrom som inträffar när små barn inte vill gå och lägga sig och kommer på den ena efter den andra ursäkten för att sega ut och skjuta fram själva deadline. Det ska drickas vatten för att törsten är olidlig, det ska kissas för till och med ett toabesök är bättre än tanken på att somna, det ska letas efter ett gosedjur ute i vardagsrummet. Vid första resan gick tiden alldeles för fort. Det kändes som vi inte ens hade börjat förrän det var dags att åka hem. Så vad göra? Ringa in lite gäster var en bra och trevlig idé. Makens föräldrar, tillika mina svärföräldrar, borgar alltid för trevligt sällskap och bor nära det mycket vackra Högbo Bruk, där maken och jag gifte oss för trettio år sedan. Spännande att få visa dem pärlan och bjuda på kaffe och tilltugg. Det blev en skön stund och gav oss ytterligare några timmar i vårt hus på hjul. Kul att svärmor letat i barnbarnens teckningar och hittat det konstnärliga alstret som vår son ritat när han var liten. En bild på svärföräldrarnas husbil. Vilken gåva! Finare tavla kan jag inte tänka mig. 

Lisbeth och Ronny, våra första fikagäster

Husbilskonst när den är som bäst

Rese-eko

När det var dags för premiärtur för oss med vår egen husbil, så hade jag inte startat igång den här bloggen. Så jag bloggar ikapp. Jag har nog aldrig sett två så effektiva människor på en och samma gång tidigare eller jo, det har jag faktiskt. Jag tar om det, jag har nog aldrig sett oss så effektiva på en och samma gång, som när vi skulle packa in i husbilen inför första avfärd. Det skulle ske mellan avslutat fredagsjobb och restaurangmiddag med sonen och hans flickvän före Orupkonsert på Gavlerinken. Det fanns inte mycket tid att spela på. Vi gjorde snabba rusher mellan huset och husbilen, som stod uppkörd på garageuppfarten. Jag fick en sådan där känsla av depåstopp i Formel 1-tävlingar. In, fixa, klartecken, kör. Det blev en fantastisk kväll i ungdomarnas sällskap och Orup gav valuta för biljettpengarna, men hela kroppen skrek: Låt oss rulla ut på äventyr! 

En lördag-söndag i mitten på oktober var det dags för premiärtur med första övernattningen. Vi körde kringelikrokar på småvägar i Gästrikland och i Dalarna. Vi stannade när vi var hungriga. Vi stannade när vi var fikasugna. Vi stannade när vi var promenadsugna. Vi stannade för att kolla om en säkring hade något att göra med kylskåpsstrulet. Ja, lite smolk i bägaren får vi husbilsägare nog alltid räkna med. Det är en bildel och en bodel och många små detaljer som ska fungera tillsammans och var för sig. Det blev summa summarium en helt underbar premiärhelg. Skratt, frihet, delvis härligt väder, nyhetens behag, lyckoruset av att äntligen har drömmen om en egen husbil besannats. 

Vi gjorde stopp för natten vid sjön Runn i Falun. Det var mörkt när vi parkerade, så vi gav oss 5 sjöutsikter av 5 möjliga när vi vaknade och drog upp mörkläggningsgardinerna. Nybörjartur när det gäller fricamping får det nog betraktas som. Härligt att det gick så bra att sova och att Millie, vår spanska vattenhund, också tog det nattliga husbilsäventyret med ro. Jag vet inte hur många gånger vi under helgen sa hur rätt det känns att ha husbil. Eller vad fin den är vår husbil. Eller vad skönt att vi äntligen har slagit till och köpt husbil. Det kan säkert finnas någon mer stolt husbilsägare i vårt land, men var beredd på god konkurrens av oss. Tack för känslan av äkta lycka och tacksamhet. Ja, jag vet. Det är en världslig, materiell sak det här med att ha husbil. Men det är något mer än så. Du som har husbil förstår säkert vad jag menar. 

Svärdsjö kyrka 

God morgon vid sjön Runn 

Torsång, som kanske har Sveriges finaste kyrkogårdstoalett

Kortvarianten av fotostopp

Höst i Stjärnsund 

Blandade känslor

Det var novemberruggigt mörker och regn igår kväll när vi stämt träff med garageägaren som står för vinterförvaring åt vår Knaus. Jag fick nöjet att starta och rulla iväg kärran och maken kom i följebil bakom i en högtidlig parad. Halvvägs och i min ensamhet i förarkupén hör jag mig själv säga: Fasen vad jag är kär i den här bilen. Regn, mörker och allmänt trist måndagsläge kunde inte tränga igenom den stabila lycka jag känner för husbilsköpet. 

Väl framkommen slogs vi båda av positiv förvåning. Vilket garage! Stort, ventilerat och lagom varmt. Vår husbil kommer att ha det kungligt bra. Så därför är känslorna blandade. Hade inte garaget varit så perfekt hade det enbart känts skit att inte solen skiner, att inte fem veckors sommarsemester ligger framför oss, att vi inte kan checka av listan på önskemål, alltså önskade resemål. För det finns faktiskt en lista. Är det fler som har tänkt ut lite planer och listat dem efterhand att ni känner att dit vill vi åka med husbilen? Har ni planer för 2017? Jag återkommer till våra i bloggsfären någon gång framöver. 

Det känns skönt att veta att fram till att dessa planer kan sättas i verket så har husbilen de bästa vinterförutsättningarna. Vi har den dessutom så lättillgängligt tillhands att om husbilslängtan blir för stor och vi vill adventsrulla, julrulla och nyårsrulla, så är det bara att hämta nyckeln och sticka iväg och hämta den. Tack till alla inblandade för ordnandet av denna fantastiska garageplats. 

Inkörd och avställd

Goda tider = Janssontider

Idag har jag försäkrat mig om att vi inte ska bli utan Janssons frestelse i husbilen i advent, i jul, till påsk, under midsommarhelgen, eller någon annan gång på husbilsåret, när suget efter denna underbart goda rätt slår till. Vem hade trott för några månader sedan att jag skulle bli lika glad för en Omnia mini-ugn till gasolspisen som jag blev för dockskåpet i min barndom? 

Slå en signal till mobilen om du är fikasugen, så lovar jag att slänga ihop en smet till sockerkaka till kaffet. För det är ingen mening att ha en sådan här mackapär om den inte ska användas. Kom gärna med tips om vad du använder din mini-ugn till. Lär mig gärna allt du kan. Och glöm inte att det här är en inbjudan att komma på besök. Någonstans i vår rullande värld. 

Vinterförvaring

Idag har det löst sig med vinterförvaring för vår älskade pärla. Det var höst när vi köpte husbilen och är det något vi inte styr över så är det årstiderna. Plötsligt var det full vinter och inte bara det, utan även rätt osäkert vinterväglag. På ett tidigt stadium, när det fortfarande gick att rulla runt på sommardäcken som satt på vid inköpet, bestämde vi oss för att även införskaffa vinterdäck. Ett bra pris på däck och fälgar genom husbilsförsäljaren gjorde valet enklare. Dagen efter däckbytet kom snön.

Nu är vi  sugna på att göra några vintersvängar också. Vi åker gärna långfärdsskridskor om det blir fina isar och har även längdskidor. Husbilens garage är rejält, så det finns möjlighet att packa in utrustningen och ge sig iväg. Det har dock med det här med tiden att göra. Med var sitt heltidsjobb för mig och maken och dessutom ständigt pågående studier för mig, så är tiden begränsad för att ge sig iväg. 

Så det känns skönt med goda kontakter som har ställt ett garage till förfogande som är uppvärmt, ligger nära tillhands och där det finns möjlighet att hämta och lämna husbilen efter behov. Detta till en mycket rimlig kostnad. Nybörjartur kanske. Nybörjarglädjen är stor. Mycket stor. Lika stor som längtan efter att få rulla iväg. Jag trodde inte att jag skulle säga att jag är förälskad i en husbil, men det är jag. Inte hopplöst förälskad. Nej, mycket hoppfullt förälskad. 

Den lilla detaljen

Snön yr utanför fönstret i Gävle och fotbollssäsongen 2016 är avslutad. Nu laddar vi om inför säsongen 2017. Vi kommer följa sonen och hans lag Valbo FF herrar som spelar i division 2. I skrivandets stund vet vi inte om det blir spel i samma serie som i år, nämligen Div.2  Norrland eller om det blir i serie Div. 2 Norra Svealand. Hur det än blir kommer vi att finnas på plats så mycket det är möjligt på hemmamatcherna på Åbyvallen i Valbo. Till bortamatcherna skulle jag förmoda att det blir i kombinationen med husbilsäventyr. Knausen var redan pimpad 2007 för detta ändamål, med SPORT och våra initialer TI. Sportnördarna Tobbe och Ing-Marie har blivit med husbil. 

Som av en händelse: SPORT TI

I lyckliga omständigheter

Jag och maken har fått tillökning. En fin krabat som väger 3500 kg och är 697 cm lång. Det var kärlek vid första ögonkastet där i Smedjebacken i Dalarna hos Leif Wirén Fritid & Husvagnar AB. Äntligen har vi blivit med husbil. Trots att det nästan har gått en månad sedan vi slog till, känner vi fortfarande det där sköna, pirrande lyckoruset över vår Knaus Sport 650 TI, årsmodell 2007. Det gick snabbt att få husbilsfeeling. Den feelingen ska bli nedskriven i den här Knausigt-bloggen. Välkommen med på resan som fortsätter rulla genom livet. 

Första resan från Smedjebacken till Gävle

Första tankningen