Vi har inte hunnit vara ute på så många äventyr ännu, men de få gånger det har blivit av, så slår motviljan att sätta punkt för resan till några mil före hemmet. Det är ungefär samma syndrom som inträffar när små barn inte vill gå och lägga sig och kommer på den ena efter den andra ursäkten för att sega ut och skjuta fram själva deadline. Det ska drickas vatten för att törsten är olidlig, det ska kissas för till och med ett toabesök är bättre än tanken på att somna, det ska letas efter ett gosedjur ute i vardagsrummet. Vid första resan gick tiden alldeles för fort. Det kändes som vi inte ens hade börjat förrän det var dags att åka hem. Så vad göra? Ringa in lite gäster var en bra och trevlig idé. Makens föräldrar, tillika mina svärföräldrar, borgar alltid för trevligt sällskap och bor nära det mycket vackra Högbo Bruk, där maken och jag gifte oss för trettio år sedan. Spännande att få visa dem pärlan och bjuda på kaffe och tilltugg. Det blev en skön stund och gav oss ytterligare några timmar i vårt hus på hjul. Kul att svärmor letat i barnbarnens teckningar och hittat det konstnärliga alstret som vår son ritat när han var liten. En bild på svärföräldrarnas husbil. Vilken gåva! Finare tavla kan jag inte tänka mig.
Lisbeth och Ronny, våra första fikagäster
Husbilskonst när den är som bäst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar